Blogaholic
Logga in
·
Styr upp en egen blogg

MIN HUNDS OLIKA BETEENDEN

 

Jag har två glada nyheter. Nummer 1 är, att Sabina inte åker till Stockholm idag - vilket gör att hon och jag kan gå till konstkursen tillsammans och umgås hela helgen/hyra film och ha det mysigt! Nummer 2, är att pappa hade beställt en ny skärm till min mobil och den anlände igår! Vet ni hur otroligt behagligt det är att fingra på den färska, vaxglansiga rutan, eller? Alla dessa miljontals sprickorna som jag hade innan gjorde det betydligt svårt att exempelvis skriva sms, läsa sms och överhuvudtaget använda mobilen. Men nu är det en fin och underbar ruta!

Och ja ... En tredje (glad) nyhet, är att jag har köpt en röd polotröja! Lite plufsig är den väl (en 36:a) men den passar ganska bra ändå. Ultramegasnyggt med rött till vintern, en fin färg!

Ni undrar säkert varför jag lägger ut en sådan märklig bild på min hund, när hon sitter i en sådan där "vad-var-det-där-för-ljud-och-luktar-det-inte-lite-mat?"-position? Jo, det är för att jag älskar henne. Lilla Mira. Hennes egentliga namn är Mira-Bella, men efter många år med henne som sällskapshund och latheten att uttala hennes hela namn, så säger vi bara Mira. 

Mamma kom hem idag med ett magasin om hundar. "14 intressanta fakta om din hunds beteenden". Ögnade igenom texten lite och fann att det passar in på båda mina hundar. Ja, de slickar en om munnen ständigt - antagligen betyder detta att de vill visa ett fredligt tecken och undvika konflikter - och ja, de gräver i jorden så att den regnar över deras revirställen precis efter de har kissat/bajsat - och inte för att sanda över sin avföring, utan för att den med vinden och deras krampaktiga grävanden ska föras upp i luften och vidarebefordras till andra hundar. Hehe, intressant eller hur?

Nåja, ska på konstkurs alldeles strax. Dags att packa med sig lite akvarellfärger och penslar (om jag nu finner dessa fynd i min oreda) och promenera bort till Studiefrämjandet tillsammans med Sabina. Sedan ska det inhandlas lite smått & gott, hade jag tänkt. 

Ha en trevlig kväll & ursäkta mitt långa, tråkiga text-inlägg!

Publicerat klockan 17:10, den 4 november 2011
Postat i kategorin Okategoriserat
Dela med dig på Facebook, MySpace, Delicious

Det finns 8 kommentarer

#1 postat av Anonym
klockan 00:10, den 5 november 2011
Hej, förlåt om jag tar upp "sämre" minnen i denna komentar. Men jag visste inte vart jag skulle vända mig. Jag vet att du tidigare har haft äs, och jag tror att jag också är på väg ditåt: jag äter mycket mindre och mer sällan och tränar så mycket som möjligt. Jag tycker att de bokstavligt hänger fett överallt och känner mig fel, allt är fel.
Så om du vill, men bara om du vill, kan du berätta hur det började för dej? Och hur ska jag sluta? De sista jag vill är att svika mina föräldrar eller hamna på sjukhus....
klockan 09:43, den 5 november 2011
Hej!
Det är ingen fara, jag godtar och besvarar de flesta frågor som är lämpliga!
Ja, det låter ju inte så bra ... När man tränar mycket är det ju ärligt talat obligatoriskt att man ökar matintaget och försöker vila mellan träningen. Och att du tycker att det hänger fett, är förmodligen bara du som ser. Människor med äs ser skavanker och brister på sina kroppar, det är en slags störning i psyket. Och självklart, när man är i tonåren (vilket jag förmodar att du är) så känns det oftast fel. Man tänker för mycket, man ställer krav på sig själv och man försöker anpassa sig efter dagens skönhetsideal.
För mig började det för länge sedan, när jag kanske var elva eller tolv. Då började jag äta ominösa mängder mat och jag var ständigt hungrig. Jag växte, jag fungerade bra. Men när jag väl såg hur gigantisk min mage var och hur rundnätt jag blev - så ville jag ha förändring. Det var ju fel att sluta äta bara för att magen och kroppen blev lite rundare. Det är så det blir när kroppen börjar växa, först växer man en aning på bredden för att det sedan ska jämna ut sig på längden. Alltså, det som jag såg som "tjockt" skulle försvinna på längden. Men istället började jag minska mina matintag. Åt knappt i skolan, frös enormt mycket. Umgicks sällan med vänner, höll mig på min kant. Jag bokstavligen försvann. Mamma och pappa började märka min tillbakadragenhet samt som min kurator blev så rädd och ringde till barn & ungomdspsyk. och där fick jag väga mig, samtala med människor. De förbjöd mig att träna när vikten var så låg att jag omöjligen kunde röra på mig. Slutligen lades jag in och jag stretade inte ens emot, min samtalskapacitet var onåbar. Jag bara låg och frös i sjukhussängen. Två hela månader missade jag skola och låg istället och blev matad och vägd. Jag var nära att få en sondslang, men det undgick jag.
För att inte begå samma misstag som mig, måste du tänka. Väldigt mycket. Gärna samtala med någon kurator eller någon vuxen och ansvarsfull människa. Självklart vill du inte svika dina föräldrar, det ville inte jag heller. Men jag blev så pass sjuk, att jag offrade det löftet endast för att vara "perfekt". Det värsta är att själva sjukdomen slår sådan stor rot i hjärnan ibland, det händer till och med då och då att jag tänker tillbaka på den. Den försvinner inte så lätt, liksom. Men vad jag har att säga till dig, är att du ska finna styrkan. Den finns inom oss alla. Tänk tillbaka på lyckliga stunder i livet. Jämför dig inte med andra, rensa tankarna ibland och få egentid då du kanske tar ett varmt bad och bara tänker. Det gäller att tänka sig ur det hela, tänka positivt och inte sådana där "åh-jag-vill-bli-smal"-tankar. Du kan klara dig ur detta innan det slår ut helt och hållet.
Ta han om dig!
#3 postat av Anonym
klockan 14:59, den 5 november 2011
Tack så hemskt mycket! Du är så klok och verkar vara så... Självsäker! Du ger mig insperation att förändras till de bättre! Jag är så glad att jag hittade din blogg! :)
jag ska försöka ta till mej de du sagt men jag vet att de kommer bli mycket svårt, eftersom jag redan kommit in i "flowet" att inte äta så mycket och träna/smygträna så ofta jag bara kan... De tär på en samtidigt som man märker skillnad och blir taggad att fortsätta... Suck, livet kan vara så svårt men samtidigt mycket underbart!
Jag märker att jag blivit så känslig, jag gråter ofta och åt allt nästan känns de som. Är det normalt? Du är den enda som vet om det här, så du är den enda jag vill prata med de här om, som vet hur de är liksom. Förlåt om jag lägger de här på dej, jag förstår om du tycker de blir för mycket.
Jag vågar inte säga till någon vuxen eller så eftersom jag är rädd vad som kan hända, plus att jag vet att de kommer kontakta mina föräldrar vilket jag absolut inte vill...
Usch vad detta är svårt...
Ta hand om dig! Kram
klockan 16:20, den 5 november 2011
Det värmer i hjärtat att du är så godtrogen och känner tillit för mig. Dock är jag inte så självsäker som jag kanske kan uttrycka genom att skriva virtuellt - på datorn - men jag är nog mer självsäker på den här friskhetsfronten och att ge dig ett slags stöd. Tack så mycket för in omtanke!
Självklart kommer det bli svårt. Jag vet ju precis hur det känns. När jag sitter och läser igenom det du skrivit, får jag nostalgikickar och minnen väcks till liv. Jag minns själv hur jag smygtränade så ofta som möjligt - faktiskt efter att jag kom hem från sjukhuset. Jag var då så pass energisk och motiverad att gå ned igen, att jag smygtränade hela tiden. Och självklart blev jag belåten då, kände mig "ren" på något vis och självklart då taggad till att fortsätta. Det blir som ett mönster, en oavbrutlig process som tillslut blir till en vardag. Samtidigt märkte ju mina föräldrar det och det blev eviga och hetsiga diskussioner kring det. Då brukade jag oftast få ångest, grät och ville bara vara normal.
Jag minns att jag också var mycket känslig. Jag grät över en mandarin - är inte det sinnessjukt? Jag grät speciellt mycket när mina rutiner blev förstörda - exempelvis om några kompisar bjöd mig på middag som jag inte kunde tacka nej till - då var ju min plan om att bli smal helt förstörd. Då grät jag.
Du lägger ingen börda på mina axlar. Jag är bara glad att kunna hjälpa en människa som har hamnat i samma grop som jag gjort tidigare. Och jag förstår din försiktighet och din renartade chock kring detta - jag chockerades mycket själv när jag började bli sjuk.
Jag ville inte heller säga till någon vuxen. Dock samtalade jag då rutinerat med en kurator och alla ord vällde ur mig varje gång vi sågs. Jag är ärligt talat lycklig att hon tog kontakt med sjukhuset/barn & ungomdspsyk. - annars hade jag kanske inte varit vid liv idag. Hon räddade mitt liv.
Du är självklart inte tvungen till att samtala med någon vuxen, förstår din rädsla för att bli upptäckt av dina föräldrar. Men för att underlätta det hela, så försök själv. Till att börja med i alla fall ... Att bryta rutinen kan vara svårt och göra ont, men livet är inte värt en plåga som denna sjukdom.
Ta hand om dig!
#5 postat av Anonym
klockan 19:38, den 5 november 2011
Du är så otroligt omtänksam!
Jag är väldigt glad att du "lägger ner tid" på mig och mitt problem! Jag vet precis hur de är, jag och min familj är rätt sociala och åker på shoppinghelger och middagar osv rätt ofta. Hela tiden "bryts" min plan eftersom att jag inte vill visa att jag slutat med sötsaker m.m och blir så himla arg och ledsen vilket resulterar i att jag tränar och smygtränar så mycket av min vakna tid jag kan och undviker mat för de mesta.
Men de är väldigt bra (enligt mig själv) att jag upptäcker detta i någorlunda tid, de flesta som jag hört och läst om kommer på vad dom håller på med alldeles för sent, när de redan är inlagda.
Jag läser en del "anorexia-bloggar" som jag kallar de. Alltså tjejer med Anorexia och skriver om sitt liv kring de osv, då blir jag otroligt taggad och tänker att om de har klarat att blir så smal och fin så kan ju jag också klara de. Och de går absolut inte att sluta läsa dem! Jag blir som beroende kring allt detta! De enda jag tänker på är mat, hur jag ska undvika de så mycket som möjligt och träning. Träning träning träning! Jag blir så otroligt matt och slö i kroppen! Men vad gör man inte för att se "perfekt" ut? Tydligen väldigt mycket....
De är jätteskönt att lätta mitt hjärta eftersom jag hållt detta inom mej en längre tid, de började väl egentligen för ett år sen (med dålig kroppsuppfattning) men vågade inte göra nåt åt de. Men nu har jag fått nog av att må dåligt över min kropp! :@
Tack för ditt stöd anna! Du är otrolig! :-D
klockan 10:40, den 6 november 2011
Jag har själv drömt om att hjälpa folk som hamnat i denna knipa, så jag är själv väldigt tacksam över att få ge dig ett slags hjälp.
Jadu, föräldrar märker snabbt när man skär ned på något matmässigt. Jag var tidigare en gottegris, åt hela tiden godis och alla möjliga, onyttiga ting. Självklart märkte de hur den "goda hörnan" i köket förblev orörd och hur jag ständigt slank undan. Man förlorar ju den där sociala kompetensen, man har ingen lust att lulla runt med sina föräldrar, inte sant?
Självklart är det otroligt bra att du märker den här förändringen, att du verkligen tar åt dig och noterar det faktum att dina tankar förändras. Jag själv brydde mig inte särskilt mycket om det - jag hade ett mål och jag nådde dit. Men inte blev jag lycklig för det. Jag lades ju in och min kontakt med mina föräldrar försvagades och blev så klen och bräcklig. När du nu har upptäckt detta, är det inte försent. Du kan förändra dig tillbaka.
Jag minns dock inte att jag varit särskilt intresserad av sådana bloggar. Jag satt mest och kollade på recept och matiga ting på internet när jag var som sjukast. Men jag har sett dessa bloggar och jag tycker att du absolut inte ska kolla och läsa dem, huruvida du vill eller inte. Det är sjuka människor som för dig in mer och mer i sjukdomens mörker, de taggar dig till att gå ned mer och mer.
Och en sak är säker, träning är ju nyttigt. Självklart ska man träna när man är ung och kry i kroppen. Men maten är bränslet, likt bensinen för bilen. Utan bränslet, tar du kål på kroppen och muskelmassan bryts ned och mals sönder. När inte kroppen får mat, tar den istället näring från muskelmassan. Slutligen kommer du inte kunna träna, pågrund av att muskulaturen är bruten och kvar finns endast organen och skinnet. Dessutom bryts organens funktion av att inte äta. Tarmarnas system försvagas och blir långsammare, de maler inte lika effektivt. Det betyder att när du efter en viss svältperiod, kanske stoppar i dig något matigt, kan hela förbränningssystemet vara för svagt för att klara av förbränningen av maten. Så var försiktig när du blandar träning utan mat.
Lätta på hjärtat, det är bra. Många mår dåligt över sina kroppar, oavsett om de är ätstörda eller inte. Dock är kroppen en skapelse, en organism, som ser olika ut, beroende på gener och släktet. Många människor missbedömer också ordet "perfekt". Vad är egentligen perfekt och vad är inte perfekt? Finns det en slags noterad lag om detta? Det tror jag inte. Man föds som ett litet, vått knyte och växer sedan till sig stabila kroppsdelar med hjälp av bränslet - maten. Det är den, och motionen, som bygger upp oss.
Jag är tacksam över att få hjälpa dig, du är inte värd att fastna i klorna. Du är värd att leva friskt!
Ta hand om dig!
#7 postat av Anonym
klockan 19:31, den 6 november 2011
Du har så rätt i de du säger, de låter vettigt och klokt. Men på nått sett går de inte in riktigt i min hjärna. Min hjärna säger att så är de inte för mig och min kropp och att jag kan sluta äta men ändå att inget händer. Jag hatar att visa mig i bikini oså, så jag vill verkligen tappa mina "extra-kilon" jag vet att de inte är vettigt för en 14 åring att banta, men om man har fett är de väl bra att de försvinner? Eller? Åå, jag vet inte hur jag ska göra , allt är uppochner vänt. En del säger : ät inget trän mycket och du kommer att bli superfin!! Den andra delen säger: nej, de är inte sunt! Du kan äta men träna mer och ändå gå ner.
Och de värsta är att jag lyssnar på den "dåliga" delen... Alltså den första.
Jag ska inte sjunka längre ner i träsket nu utan försöka kämpa uppåt. Jag ska göra allt jag kan. Men de kommer inte bli lätt, tack för all hjälp anna! Jag ska ta åt mig allt och försöka göra något åt detta.
Jag är jätte tacksam för din hjälp!!
Ha det bra! :-)
klockan 21:50, den 6 november 2011
Jag förstår precis om det inte riktigt inte platsar i huvudet på dig. Perfektion och en tvättbrädemage - vem vill inte ha det, liksom? Men grejen är den, att jag vet att du lär ångra dig. Du ångrar dig förmodligen redan nu, att du passerar gränsen och lyssnar till den onda sidan. (Jag kan uppfattade det som en röst som samtalade med mig ständigt). Jag minns hur jag låg i sjukhussängen och tänkte "Varför gjorde jag detta? Varför slet jag av mig så många kilogram - endast för att uppfatta mig själv som smal och "vacker"?". Det var så tragiskt. Där låg jag på en plasthård sjukhusbrits, medan mina jämnåriga levde livet, umgicks och hade det roligt. För att kunna gå utanför sjukhuset och promenera, var jag tvungen att nå ett mål. Gå upp i vikt. Cirka ett kilogram, sedan kunde jag promenera små sträckor, en gång om dagen. Jag ökade, jag promenerade. Sedan ställdes två kilogram som krav för att jag skulle kunna åka hem för en dag, vilket jag också gjorde. Jag nådde de där målen, mellan ångestattacker och sorgsenhet. Slutligen kom jag upp i den lite mer "friska" vikten och sändes hem. Dock förändrades inte mitt psyke till det positiva - tvärtom. Där började jag rasa i vikt igen, samtidigt som jag ändå ville leva livet, träna och umgås med kompisar.
Det jag försöker säga till dig, är att du har ett liv nu. 14 år och en kropp som är i det växande stadiet. Det är då kroppen behöver som mest mat, näring och kolhydrater för att kunna växa - samt som den behöver motion. Kroppen är något du tar hand om, något du värnar om. Om kroppens växt bryts ned, kanske du förblir i den längd som du är i nu. Jag, exempelvis, är 161,5 cm lång och det har tagit mig cirka 2 cm på två eller tre år nu. Min kropp har förmodligen fortfarande inte ställt om sig. Jag minns att jag växte 10 cm under ett år, när jag var tio och väldigt frisk.
Så ta hand om dig, trots den onda sidan och trots att du letar efter en perfektion för din kropp. Som jag tidigare sagt, perfektion är inte något som existerar konkret, perfektion är något som människan fantiserar om och utgör själv.
Jag är tacksam för att du har skrivit till mig och tagit åt dig.
Ta hand om dig, för det är du värd!

Skriv en kommentar

Namn
Email
Bloggadress
Vad blir fyra plus noll? (Svara i siffror.)
Kommentar