Blogaholic
Logga in
·
Styr upp en egen blogg
Visar samtliga inlägg i kategorin Noveller/litterärt.

LITEN NOVELL

 Jag fick lite inspiration och knattrade ned något läsbart och litet ... Hope you enjoy.

 

  Vi dricker gemensamt ur ett munstycke. På något sett tycks det sammanlänka oss. Den beska spriten förs fram och tillbaka. Först dricker jag en klunk, sedan hon en klunk. Slutligen spretar hon ut en cigarettstav ur förpackningen, sätter omsorgsfullt glöd åt dess sluttning och absorberar ett djupt bloss. 

  "Ska du ha?". Hennes ögon dansar i trans. Hon är lugn, tillbakalutad och inlindad i alkoholens påverkan. Trots det, är hon så ordlöst vacker. Porslinsblek hy och glödgade hårskruvar på vardera sida om ansiktet. Hon ler.

  "Visst". Jag greppar tag i en egen cancerpinne. Förmodligen gör jag ett oproffisionellt försök att inhalera den livsfarliga soten i mina lungor, för jag får en obehaglig hosta. Hon verkar inte värdesätta detta faktum. 

  "Har du någonsin tänkt på ...". Hon avbryter sig mitt i den sluddrande meningen. Sveper en hastig klunk, fortsätter, "... att alla killar är likadana. Samma, jävla svin. Hela bunten!". Hon slår ut armarna i en gest, skrattar. "Fast ja, din Niklas är ju helt annorlunda. Jag menar, han är så tyst och ... fin".

 Jag vill le. Jag vill hålla med om hennes åsikt. Men jag kan inte. En vrede pressar och nyps, när jag tänker på Niklas. Fina, rara Niklas. Skuldmedvetet fiskar jag upp mobiltelefonen och betraktar den vaxblanka skärmen. Men han har inte skickat något meddelande. Inte ett knyst.

  "Jag menar, jag skulle lätt kunna ... vara tillsammans med honom. Han skiljer sig liksom från mängden!". 

 Jag klarar inte mer. Jag reser mig på ostabila ben och fimpar cigaretten under skosulan.

  "Ta honom då. Om du vill ha honom så mycket!".

Publicerat klockan 22:21, den 5 januari 2012
Har fått 1 kommentar
Postat i kategorin Noveller/litterärt

100,000 RIKSDALER FÖR EN NOVELL?

Regn hela dagen. Oavbrutligt. Nästan lite tragiskt, trots att jag är väldigt förtjust i regn. Men det är ju träning ikväll och hur ska vi jogga i detta oväder? 

Nu är det "the last chance" att bearbeta min novell och finslipa den innan jag ska sända iväg den till Umeås novelltävling. Får sitta här hemma då och knyta tummarna och hoppas att jag kammar hem några stålar! 100,000 vore ju inte så dumt ... Och är det någon som är en liten författare inombords och vill konkurrera mot mig och andra, kan du läsa om tävlingen här: http://www.umea2014.se/satsningen/umeanovellpris2014.4.5b0fc44e112e702ab89800010630.html 

Vill ni ha en liten tjuvtitt ur novellen ..? 

" Kanske var det just den natten allting började. Kanske var det då mitt tålamod vände. När väntan och förhoppningarna sjönk till tåspetsarna och ilskan visade sin kantiga fasad. Kanske var det då som rakbladen spontant karvade upp min handleds pulsåder, och jag stod framför dig med rödgråtna ögon och visade blodet. Skrek. Skrek tills talförmågan snörpte sig samman, tills halsröret sprack. Och du fimpade oberört din lilla tobaksstav, som om du avvecklade mig under din skosula. 

 Du hade varit så redan från början. Redan från den eftermiddagen som jag av misstag hade stött på din avlånga, magra kroppsbyggnad. Du hade givit mig ett ursäktande leende, flyttat lite på din orediga hårdgardin. Sedan hade du oberört vandrat därifrån. Och när vi nästa gång träffades, bjöd du mig inte på ett famntag. Ingen biograf. Ingen charmant restaurangmiddag. Du lät mig klunka ur din ölflaska. Och du var intetsägande, innehållslös i sänghalmen. Tände en cigarett efter ögonblicket, låg orörligt och tänkte medan munnen var ordlös. 

 Älskade du mig någonsin? Ens om lite? Tänkte du på mig? Eller gick du ut på balkongen och funderade på om du skulle hoppa ned och landa pladask i din egen död. Hade du överhuvudtaget några känslor innanför skallbenet, vid hjärtat? Eller så var du bara lika kylig som ett falnat element. "

Den handlar alltså om tragiska ting, så det är inget för känslolösa människor. Jag brukar överhuvudtaget Alltid skriva tragiska historier. Sådant som berör hjärtat och får en liten tår att skava mot hornhinnan. Jag är en sådan person. Självklart älskar jag lycka - vem gör inte det, hrm? - men när det gäller att skriva, vill jag endast skriva om tragedier, typ. För att kunna bota mig själv när jag exempelvis är deprimerad eller arg, skriver jag ned något sorgset och då avdunstar olyckligheten från mig på något sätt. Som om jag knattrar ned min olycka på wordpad och sedan är jag lycklig igen. Psykologisk terapi ...

Märkte förövrigt att mitt inlägg om The Kooks var på första sidan på blogaholic. Hihi. :)



Publicerat klockan 17:01, den 19 september 2011
Har fått 0 kommentarer
Postat i kategorin Noveller/litterärt

ÅRETS HÖJDPUNKT

 

  Nätklädda knäskålar och fuktig kväll som bildar rysningar under tröjan. 

  Trafikens aktivitet mellan tända gatulyktor. 

  Jag är väl medveten om att drömmens fyra akter har beygnnats, 

  men jag vågar inte omslutas av mina egna ögonlock. 

  Rädd för att falla som en mörk skugga i dina hälar. 


  Hjärtats högerkammare tom som när som på värmefattiga väggar. 

  Din blick isolerad från realitet, från midnattsklockor och förbipasserande människor. 

  Kompetenta fingrar omsluter cigarettstav som en konstlös vardaglig rörelse. 

  Mellan vidgade läppar och otalade meningar. 

  Rostiga lungor och tobaksrök som reducerar de framtida år. 

  Men du kan förlora utan beröring. För du har förlorat den svunna tid.


  Skinnkrage som sköldar och sargade kindben. 

  Du färdar dig tillbaka till barn och ihåliga löften. 

  Fruktan för mor, för far. Fruktan för solkiga källarpaneler och obrukbara pojkben. 

  Dina gulnade minnen som länge kastats i havet, 

  men som återigen flytit fram i dina sårbara handflator. 

  Rädd för att glömma. Rädd för att minnas. Finns det ett mellanting?


  Jag har bedjat på mina knäskålar, på konsumerade blåmärken och sprickor.

  På en smutsig trottoar med grova gruskorn och blankpolerade trägolv. 

  Jag har lindat in dina piskslag i kompress och fuktat dina upplopp. 

  Ändå ser du mig inte. Du ser det förflutna, det gulnade, det oförglömliga. 

  Och du fimpar den glödgade tobaksrullen under skosulan som du fimpar dina kvarvarande år.

 

Fann en urgammal dikt som jag hade skrivit 23 mars 2011. Okej, inte SÅ urgammal - men ändå. Lätt att man glömmer bort det som en gång skrivits och sedan, efter ett par månader, finner texten och får en trånsjuka. Längesedan jag överhuvudtaget skrev dikter och sådant ... Men jag är ju en sådan där period-människa. Jag hoppar mellan mina hobbyer, periodvis. Nu är jag mellan tre svackor, ungefär. Skriva, rita och dansa. Det är liksom inget av dem tre som jag håller på med konkret.

Dock är det marknad i helgen ... Årets höjdpunkt sedan urminnes tider! Jag är verkligen dunderförtjust i karusellåkning, godisremmar och all musik som bultar över hela glysisvallen. Men ska jag erkänna, så ... var förra året första gången jag satte gränsle över all rädsla och trädde på Extreme. Nu är det min favoritkarusell! 

Nåja, ska strax dra iväg på träning. Och härligt nog är den svarta dansmattan åter placerad på golvet, så nu slipper jag ha värkande fotdynor. Ska bara göra mig i ordning, fylla vattenflaskan. Vi höres!

 

Publicerat klockan 18:25, den 5 september 2011
Har fått 0 kommentarer
Postat i kategorin Noveller/litterärt

NOVELL

Har suttit nu en kväll och en morgon för att bearbeta och klargöra denna kortfattade novell. Jag är väldigt uppe i skrivandet och knattrade ned något som jag hoppas tillfredsställer mina läsare!

 

  VÄRD ATT LEVA - NOVELL

 

 

  Tillfredsställelse. Välbefinnande. Just nu. Under denna minut och under denna sordinerade vattenyta. Som en tunn hinna som ligger kompakt draget ovanför min skult. Obruten men bräcklig. Som i vilken sekund som helst kan klyvas itu och ramla i en förbistring. 

 Tystnaden, förutom de vaga kluckanden mot träbryggan, är under just denna minut en livsnjutning. Tystnad. Solid tystnad. Nästan lika oformlig och tjock som havet omkring mig. Som omsluter mig i ett slags kapsel, där jag hindras från att bottna, falla, drunkna. Jag ser inget. Mina ögon är slutna och oberörda av vad som kan finnas ovanför och under mig. Men jag kan känna. Kan känna tjockt havsvatten som i ett par svaga vågor bultar mot min kropp, färdar mig mot något håll. Kramar mina lemmar, nyper till och klär min hud i knottriga fasader. 

 Här är jag inte otillräcklig. Under havsytan, där livet inte kuskar fram, står livet teoretiskt orörligt. Jag är varken otillräcklig, hemsk eller värd en hastig död på tågrälsen. Jag är värd detta. Lugnet.

 Fridfullheten. Trots att mina fragila lungor redan börjat fyllas, så lever jag på denna kvarvarande lycka. Och lugnet. 

 Hjärtat mitt är för klent. För knäsvagt för att hantera dig och att bestå som en människa. En människa som ska älskas och omhändertas av dina seniga armar. Jag förtjänar detta. Och du behöver ju inte veta. Du behöver bara ditt liv, lyckan att finna en andra kärlekspart och erbjuda denna kärlek en varm passion. Och leva vidare. Glömma de gråaskade minnen som vidrört varje sårskorpa. 

 Jag låter min kropp sakta, sakta frigöras från den ansträngda kapseln, frigöras från tryggheten och långsamt färdas ned mot ett bottenlöst mörker. Jag kämpar inte emot när djupets tryck pressar mot mina tinningar. Jag rör inte på mina viktlösa kroppsdelar. Och då märker jag att det är kylan som paralyserat mig så fruktansvärt. Musklerna har stelnat till isklampar, rörelsefunktionen är abrupt hindrad. Och jag försöker åstadkomma ett simtag, men kylan nyper och kroppen är halvt ur verksamheten.Tryggheten och fridfullheten sköljs sakta bort med vågorna som bultar allt robustare. Och jag känner hur en formlig gestalt befinner sig jämsides med mig. Greppar tag i min stelnade kropp, pressar mig upp mot en vattenhinna som klyvs itu. Regnet som smattrar mot min skult, mina kvistiga axlar. Och denna kyla. Jag förmanar inga syner, jag håller ögonen slutna. Och önskar att jag hunnit dött innan denne någon fångat mig ur skammen. 

 

 Kärlek. Det finns ingen livsförsäkring om att båda parterna håller varandra i trogen stadga. Förmodligen falnar den skinande solen bakom ett par mörka molnslöjor och avslöjar en kantstött sanning. Otrogenhet. Sorg. Ilska. Bränner vid äktenskapet och den tidigare lyckan.

 Och så blev det nog. Att solen försvann och ersattes av duskiga moln. Fast du verkade aldrig bli särskilt berörd vid tanken på att släppa taget, låta mig stå kvar på tröskeln medan du går åt ditt eget håll. Nonchalant stod du lutad mot balkongräcket den natten, med cigarettstaven mellan dina fingrar och röken som bolmade ut ur dina näsborrar. Krusiga lockar på din hjässa. Som vanligt i orediga virrvarr, sådär så man kan nästla in sina händer. Du tänkte alltid mycket. Ofta på nätterna. Ofta lutande mot balkongräcket. Ofta blickade du utöver stadens drastiska trafikljus, när åttiotalet pulserade pastellfärger. Men du tittade aldrig på mig. Aldrig på mänskligheten. Du rökte ett paket cigg om dagen, matade dina rostiga lungor med tobak. "Fuck it", sa du. 

 Kanske var det just den natten allting började. Kanske var det då mitt tålamod vände. När väntan och förhoppningarna sjönk till tåspetsarna och ilskan visade sin kantiga fasad. Kanske var det då som rakbladen spontant karvade upp min handleds pulsåder, och jag stod framför dig med rödgråtna ögon och visade blodet. Skrek. Skrek tills talförmågan snörpte sig samman, tills halsröret sprack. Och du fimpade oberört din lilla tobaksstav, som om du avvecklade mig under din skosula. 

 Du hade varit så redan från början. Redan från den eftermiddagen som jag av misstag hade stött på din avlånga, magra kroppsbyggnad. Du hade givit mig ett ursäktande leende, flyttat lite på din orediga hårdgardin. Sedan hade du oberört vandrat därifrån. Och när vi nästa gång träffades, bjöd du mig inte på ett famntag. Ingen biograf. Ingen charmant restaurangmiddag. Du lät mig klunka ur din ölflaska. Och du var intetsägande, innehållslös i sänghalmen. Tände en cigarett efter ögonblicket, låg orörligt och tänkte medan munnen var ordlös. 

 Älskade du mig någonsin? Ens om lite? Tänkte du på mig? Eller gick du ut på balkongen och funderade på om du skulle hoppa ned och landa pladask i din egen död. Hade du överhuvudtaget några känslor innanför skallbenet, vid hjärtat? Eller så var du bara lika kylig som ett falnat element.

 

 Du rör vid mig. Känner vid min pulsåder. Vet att jag lever. Omfamnar mig. "Varför gjorde du så? Varför? Varför försökte du dö utan mig?". För jag är dig inte värd. För jag borde dö för att du slutligen ska älska min tomhet. För att jag älskar dig mer än mitt liv, mer än all världens existens. 

 Du lindar in mig i din kroppsvärme, i stickiga filtar och jag känner din hud och utstående benknotor mellan lagren. Och jag klöser in mina fingrar mellan varje revbensspjäla, vägrar att släppa dig. Känner dina andetag. Släpp mig aldrig. Låt mig aldrig dö.

 För kanske är jag ändå värd att leva.

 

 

 

 

Publicerat klockan 13:59, den 5 augusti 2011
Har fått 0 kommentarer
Postat i kategorin Noveller/litterärt