Blogaholic
Logga in
·
Styr upp en egen blogg
Visar samtliga inlägg i kategorin Psykologi/livsstil.

ATT FORTSÄTTA GÅ OCH LÄMNA AVTRYCK I GATORNA

Tänk att dessa bilder är tagna för exakt ett år sedan ... Inte förändrats ett dugg. Hårfärgen densamma, ansiktsdragen lika barnsliga. Usch. Vill ha förändring. Fast ändå inte svart hår och mörka ögonlock - men något borde jag ändra ...

Hängde på badhuset i två timmar med brodern min. Han är faktiskt någorlunda kul att hänga med, trots att han är elva år. Men han är så förstående för att vara en femteklassare, han kan mycket mer än vad man förväntar sig. Och att volta omkring och hoppa och agera akrobat från trampolinen - det är kul. Det vill man ju inte göra själv på ett badhus när man är fjorton, då ser man ju tokigt barnslig ut!

Pappa var så snäll så han köpte donkenmat till mig och bror. Chicken nuggets med vitlöksdressing måste vara det godaste som finns. Ny favorit på Mc'donken. Jag är lite flottig av mig, jag vet.

Anyways, jag har lite funderingar i skallen ... Orkar inte dölja mina känslor mer. Har gått runt som en solkig och ängslig skata. Undrat om du för fasiken vet något. Vill ju inte att du ska se, men samtidigt vill jag det. Så du åtminstone vet och slipper undra själv, om du nu gör det ... Vad svårt det ska vara. Att jämt gå med ett tjockt kalkskal kring alla känslor, så finfint ompaketerade och omslutna att ingen anar. Men tänk när tiden är över, när åren har passerat, när hoppet har falnat och rostat. Då finns det inga chanser och resurser längre. Då är det bara att spatsera vidare och lämna avtryck i gatorna. Inte vända sig om, inte krama om tummarna en sista gång - bara gå och fortsätta gå. Och så intalar man sig själv varje dag att glömma. Reducera, sudda, avlägsna. Lätta på tankarna och drapera sig i ett leende. Mot min vilja, så är det trots allt enda chansen att inte bli märkt. Att det ska vara så svårt ...

Nåja, låt mig inte tråka ut såhär på en fredagskväll. Tänker nog dra ut på en promenad med hundarna, såhär i mörkret. Bara för att. Rensa lite grubblerier i höstkylan.

Publicerat klockan 22:08, den 23 september 2011
Har fått 0 kommentarer
Postat i kategorin Psykologi/livsstil

LIVET MATAS MED MINNEN, SANT?

 

Idag har jag kravlat upp på garderoben och ålat runt lite bland mina "old stuff"-anteckningar och ritningar. Helt sjukt att bläddra, läsa och finna alla gamla minnen. Som ni kanske har märkt - jag är en människa som är väldigt bunden till det förflutna. Jag kan inte ta för stora kliv, för snabbt, in i framtiden. Varje gång jag tar ett trappsteg in i vuxenvärlden och tonårskaoset - så blickar jag över det gamla steget. Jag får ofta trånsjuka, liksom tänker på gamla minnen så att det snörs åt i magtrakterna. 

När jag var omkring nio år, skrev jag ett meddelande till mig. (Det står på baksidan av den röda anteckningsboken som ligger högst upp). Det var meningen att jag skulle läsa det där meddelandet om ett fåtal år, vilket jag gjorde idag. Helt sinnessjukt vilken trånsjuka jag fick. Magknip.

Jag hoppas att det finns fler sådana som mig. Som verkligen blir vidrörd av uråldriga minnen, som inte glömmer något med ett fingerknäpp. Jag minns oftast. Jag har lite av ett "fotografiskt minne" och brukar syna ansikten på stan som jag verkligen vet att jag har träffat förut, möjligen under min barndom, men namnen är desto suddigare. 

Och vill ni veta en till sak om mig? 

Jag tror att jag är lite tvångssjuk. Bara lite. Sådan liten dos av tvångsbeteende att ingen märker det. Men jag har det. Mina symtom lyder;

  • Jag trycker tungspetsen mot höger hörntand i överkäken så ofta som möjligt - allra helst när jag tittar på någon/något jag tycker om -
  • När jag promenerar så försöker jag alltid få högerfoten att gå på de ljusaste fläckarna i asfalten och den vänstra i de mörkaste, bland annat om det finns skuggpartiklar och sådant -
  • Jag knäcker fingrar och tår flera gånger om dagen, speciellt vid nervkittlande moment -
  • Jag fingrar oavbrutet på mina naglar, är ju en tidigare "extrem bitare" och har nu undvikit att bita och skala nagelband i ungefär två månader

Ja, där fick ni en liten (eller någorlunda lång) lista på mina tvångssymtom. Och förutom dessa, så är det ju en liten mängd coca-cola som utom tvekan bara MÅSTE intas varje dag. Har blivit väldigt beroende av drycken. Och nu ska jag återvädna till vardagen, med en enorm längtan till helgens marknad!


Publicerat klockan 19:11, den 7 september 2011
Har fått 0 kommentarer
Postat i kategorin Psykologi/livsstil

DIPLOMAT ELLER RÄTTFRAM?

Ett minne blott från fantastiskt varma Fuerteventura ... Vill tilbaka till bassängvattnet, de avkylda drinkarna och de spanska temperament-människorna ... 

Nu är jag redan less på höstkylan. Och vintern kommer liksom vara i ett halvår ... Jippi. Snöblask och immiga fönsterrutor. Nypande minusgrader. Någon som är sugen på dessa vinterfenomen? Inte jag.

Denna onsdag har gått bra. Jag känner att skolarbetet har fått sig en rejäl kick i baken, nu arbetar jag för fullt. Trots att matte är det värsta tinget som finns i hela universum, satt jag på mattelektionen och ögnade igenom alla decimaltal och pest och kolera. Rubbet. Tillfredsställande känsla ändå.

Och så tänker jag på det här med diplomati. Sveriges folkstam är diplomatisk. De flesta här döljer sin avsky för exempelvis en historielärare eller hemköpsexpedit genom ett sammanbitet leende. Så gör vi inte i Ryssland. Känner man en grotesk avsky för en person, kan hatet möta personen rakt i trynet. De säger sina åsikter vilt och vågat. I Sverige är de flesta alltför trevliga med åttyglade känslor. De går aldrig lös. Här ursäktar man sig och gestikulerar vänliga gester. Inte i Ryssland. 

En gång för ett par år sedan - jag var möjligtvis nio eller tio år - var jag och mormor i en hörnbutik i Ryssland. Det var vinter och kyligt så in i bängen (vintrarna i det landet är förvärrade). En behörig butikskund trängde sig före mormor och då gick min, annars väldigt vänliga, mormor på hundskall. Gestikulerade vilt med armarna och grymtade förargat: "Vad gör du, kvinna? Tror du att du kan tränga dig före?!". Kvinnan frustade irriterat och slängde iväg något barskt till svars. Själv blev jag väldigt osäker och ynklig mellan de åldriga kvinnornas herravälde. 

Dock har allt sin fördel och minst sagt nackdel. Att vara en diskret och sammanbiten diplomat, kan vara positivt om man inte vill såra någons känslor samt bringa en glädje till folk. Men å andra sidan kan diplomati övergå till naivitet och primitiva handlingar. Jag blir förargad när folk som är trevliga och pratglada, påpekar någon annans brister. Det kan gälla den personens bästa vän. Ofta hör man från samlade folkskockar, hur en person som vid det tillfället inte är deltagande i skocken, blir utpekad. Skitsnack hit, skitsnack dit. Sedan bläddrar man lite nyheter på facebook och ser för sin fasa hur medlemmar ur skitsnack-skocken har skrivit "du är bäst i hela världen, puss!" på den utpekades status. Är det inte ren falskhet, så säg!

Jag tycker att man antingen är vänner eller inte. Men är man vänner, bästa vänner eller bara bekanta - tycker jag inte att utpekande av brister är så bra. Visst, alla har brister. Vi är så less på våra, att vi påpekar andras. Hur smart är det? 

Och just den här rättframma och naiva typen - eller ska jag säga ryska temperament-människan - kan räknas i både för- och nackdel också. Är man rättfram utan konflikter, så talar man rent språk. Rättframma människor ljuger inte heller lika mycket som diplomater, eftersom diplomaterna avskyler sina inre känslor med lögner. Rättframma människor kan vara vänliga vid tillfällen, samt kritisera utan att ljuga. Och det faktum att kritik bygger på framgång och hela rubbet. Rättframma människor kan vara väldigt godhjärtade, trots sitt temperament. Och de passerar motstånd utan särskilda ansträngningar. Fast alla tar ju inte emot rättframhet som en positiv personlighet. De flesta kan bli sårade gällande kritisering och sådant, medan andra kan syfta på utveckling. Det beror på hur man är som person och hur man tar emot mänskliga gester.

Jag är då ingen rättfram människa. Jag talar inte ut exakt vad som döljer sig innanför skinnet på mig. Men jag är däremot ingen som ursäktar mig för mycket och är hur urgullig som helst. Jag är nog lite mitt emellan båda faserna ... Lite rättfram, lite naiv och lite sammanbiten. 

Åh, vilket långt inlägg om diplomati och sådant vuxensnack ... Hur roligt är det, liksom? Ursäkta. Måste få uttrycka mina funderingar. Så. Nu tror jag att jag har rensat tankeförrådet. Pust.


Publicerat klockan 15:52, den 31 augusti 2011
Har fått 0 kommentarer
Postat i kategorin Psykologi/livsstil

SKITSNACK-TILLVERKARE

Idag har jag badat tre gånger, ätit lunch på Hot Chili med Sabina samt köpt en ultramegagod dryck, Snapple. Och så blev jag sugen på att argumentera ett livsviktigt ämne; nämligen skitsnack.

Jag förvånas av människor som girar fällor för varandra. Människor som är oberörda vad gäller andra människors känslor. Jag förvånas och bokstavligen våndas av hur dessa människor kan bete sig mot andra. Snacka skit bakom varandras ryggar - ja, det är ju dagens så kallade "underhållning" för ungdomar och vuxna. Barn har inte samma vilja att älska skadeglädje. Barn lever i en värld där alla ska vara vänner, alla ska vara sams och ingen ska vara utanför. Tyvärr ändras detta faktum när barnen blir äldre. Tonåren innebär utanförskap, utfrysningar och skitsnack. Det är som om människans mun aldrig stängs. Den kan producera och tillverka ominösa mängder lort. 

Jag själv har förmodligen snackat skit. Det kan jag erkänna, den smällen kan jag ta. Men jag vill ändra mig. Jag vill bli ren, fläckfri. Jag vill att människor ska se på mig och tänka att de kan lita på mig, att hemligheter förblir hemligheter mellan oss. Människor ska känna sig trygga i min sällskap. Och inte rädda för att jag kommer sprida vidare falska rykten. 

Dock får människor snacka vidare. Skitsnack eller inte. Människor får snacka bakom min rygg. Jag försöker lära mig att inte bry mig. För jag vet att om jag känner mig underlägsen och otillräcklig om jag hör falska rykten om mig, så bryr jag mig för mycket. Och om jag får en känsla av att hämnas - är jag bara en sur markatta. Hämnden är aldrig ljuv. Den är vred och ful. 

Det var nog allt jag ville säga ... Bara så att ni därute som är värsta skitsnack-tillverkarna får er en funderare. Inte för att jag har för mig att det finns så många sådana här i världen. Men ändå. Man hör det ena och det andra. 

Publicerat klockan 20:22, den 19 augusti 2011
Har fått 0 kommentarer
Postat i kategorin Psykologi/livsstil

PSYKOLOGI - SJÄLVSÄKERHET

  (Obs, denna text är ej kopierad ur böcker, internet eller andra källor).

 

  OPTIMISM - LJUSET I MÖRKRET

  Är du en tillbakadragen och anspråkslös människa? Som sällan pratar eller yttrar dig? Drömmer du om att känna dig fri och djärv när du passerar en folkskock med människor? Sådär rak i ryggen och oförfärad medan du passerar dem med självsäkra steg? Drömmer du om att vara självsäker?

 Det gäller helt enkelt att skala av sig den yttre fasaden. Det där yttre som får dig att känna dig underlägsen alla människor. Det gäller att släppa tyglarna du håller i, släppa all negativitet som brusar i huvudet. Bevisade experiment pekar på att lyckan och vissheten bringar dig positiviteten som övervinner negativiteten. Att tänka positivt i alla lägen, oavsett tillfälle, gör dig starkare. Det kallas Optimism. Optimister ser ljuset i mörkret. 

 Dock kan man inte bli optimism med ett fingerknäpp. Det är som att ändra personlighet och därför kan det ta en period innan man lär sig handskas med sitt nya "jag". De första anmärkelserna man kan börja med, är exempelvis:

 

  • Kliv upp på morgonen, granska dig i spegeln och upprepa meningen "Jag är fin, jag duger som jag är". Uttala den möjligtvis högt eller bara i huvudet. Inom en stund åker förmodligen mungiporna upp.
  • Uppskatta livet och dess tillgångar. Fantisera hur ditt liv skulle se ut om du exempelvis var hemlös, föräldralös och saknade en skolutbildning. (Det är inte förrän man förlorar någon eller något som man känner saknaden).
  • Dekorera dig själv med kläder. Testa nya plagg och färger och tyger. Slutligen finner du säkert något som du känner dig komfortabel och behaglig i! (Vilket ökar "jag-känner-mig-bra"-procenten ett snäpp).
  • Unna dig själv goda stunder. Som ett hett skumbad i karet med tända doftljus, några avslappnande timmar framför teven eller varför inte en chokladkaka? Ett bevisat experiment visar att choklad ökar våran livslust, våran glädje samt bidrar med dem kolhydrater som kroppen är i behov av. Choklad kan även dämpa depressioner och omsorg eftersom kakaobönerna innehåller uppiggande ämnen.


 

  KOMPLEX OCH SKAVANKER

  Men självsäkerhet handlar inte bara om optimism och positiva inställningar i huvudet. Självsäkerhet är när man kan känna sig odömd och felfri. När man kan gå ut i vilka klädesplagg som helst, ha ett virrvarr till hår och inte bry sig om betraktarnas kommentarer. Det är sällan man kan känna sig så stark och självsäker under tonåren. Man är mer av den sorten när man är liten och passerar trygghetszonen vid cirkus nio eller tio år. Då börjar utseendefixering, komplex och ångerfulla tittar i spegeln. Inte bara tack vare media och benrangel till modeller som vi ser på teve - utan allt. Bantningsmetoder där, slankare kropp här. Överallt. Även vid medelåldern jagas vi av dessa reklamblad och metoder på hur man kan bli mer "nöjd med sig själv".

 Enligt mig handlar inte belåtenhet om att vara perfekt. Slank och fläckfri. Som jag sagt tidigare, så är perfektion på utsidan något nonsens. Insidans perfektion är då däremot själva kärnan till självsäkerhet. Insidan kan göra dig stark och djärv. Självklart kan ett par nyinköpta jeans få dig att känna dig oemotståndligt snygg, men då har du bidragit med ett finare yttre endast. 

 För många gäller just det att framstå som snygg, perfekt och slank framför befolkningen. Inga skavanker, inga utfyllnader. Allt ska sitta perfekt. Smink och rosenkinder. Och det jag kom att tänka på, är att om då alla (möjligtvis alla) går runt och tänker sådär - "Gå snyggt nu, rak rygg! Inga skavanker nu heller. Hoppas inte att troskanten syns? Oh nej, glömde jag gnussa bort fläcken från tuttarna?" - så är det ju inte så nödvändigt om även jag ska göra det. För gör jag det, så är jag inom deras pakt. Att vara som en plastisk docka och knappt röra på mig för att inte förstöra den sprejade frissan - är det vad jag vill göra? Nej. Jag vill kunna släppa på tyglarna och promenera som en människa, utan att tänka på klädveck och andra ofullständigheter. 

Och tänk då om du är en av dem, en av de oroliga duvorna som rusar omkring och kontrollerar att varje hårslinga ligger där du placerade den sist. Tänker du lika mycket på andras utseenden som på ditt eget? Själv tror jag inte det. Man har komplex på sig själv men undviker detta faktum att betrakta andras. 

 Jag lärde mig detta, att strunta i mina komplex. För alla andra är så upptagna med sina.

 

  HUR JAG SKITER I ANDRAS SKITSNACK

  Är du orolig för vad andra snackar för smörja bakom din rygg? Vill du ta reda på skitsnacket? Dock ska du det inte. Hellre ska du kunna låtsas som att det inte har med dig att göra. Som om skitsnacket är luft som du råkar andas in och sedan andas ut. 

 Mitt främsta tips är att drapera dig själv, ännu en gång, i Optimism. Värdefulla ord och komplimanger håller du tätt kvar vid hjärtat och tömmer ut all smuts som snackats. För skitsnack är smuts. Det är dammråttor och storslagna högar av lort. Sådant som vi inte ska fylla våra själar med. Skitsnack mals ut ur, som jag kallar det, "plastic dolls". De som livnär sig på skitsnack och är lika livlösa som plastdockor.

 Annat än om det är komplimanger och fina ord. Sådant bygger upp vårat självförtroende. Sådant gör oss starkare och mer bestämda i oss själva. 

 Och ett tips på hur du tynger ner de där onda plastdockorna, är att du visar med hela din kropp och yttre hur lite du bryr dig. Du passerar skitsnacket som om det vore lort, som sagt. Visar inga känslor, endast näsan upp i vädret och axlarna spända i bakåtriktning. Låt dem försöka smutsa ned din ryggtavla med alla hemskheter, men ditt självförtroende är så pass rikt att regnet spolar bort all smuts. 

 

  Så glöm inte, var stark. Bry dig inte om andras skitsnack. Vila inte vid dina komplex, för alla är för fästa vid sina. Älska dig själv från morgon till kväll. (På natten är du slocknad och kan vila ut din skönhet).



Publicerat klockan 16:47, den 9 augusti 2011
Har fått 2 kommentarer
Postat i kategorin Psykologi/livsstil

PSYKOLOGI - KÄRLEK

 

Igår, när klockan började närma sig midnatt och mörkret var kompakt - drog jag ut och badade med min bästa vän, Samuel. Lite oklokt, kanske ni tänker, och det faktum att det regnade och var sådär halvkyligt. Men innan dess hade vi svettats någorlunda hurtigt framför tevespelet Just Dance 2 och fick sedan lust att bada. Så vi drog ut. Och det var bläcksvart i både luft och hav. But it was worth it!

Badade imorse också. Jag badar hela tiden. Det har blivit som ett slags omöjlig drog. Men huvudsakligen att jag mår bra av det - det är ju inte så att jag blir helt väck och sanslös i en dimma av kokain. Nej, nej. Detta är livsnjutning. Dock spöregnar samt åskar under detta ögonblick. Så jag får väl skriva lite psykologiskt dådå ...

Så till er alla som har kärleksgrubblerier på ryggen, så tänkte jag bara ge ett par nyttiga tips. Jag vet inte varför jag skriver om just detta fenomen, men det dyker ju upp ständigt. På bloggar, på fb-statusar. Tonåringar går och hänger med huvudet över en omöjlig kärleksförlust, en nobbad kärleksförklaring eller bara av ren depression. Men så finns det ju även dessa små turturduvor som håller varandra i hand, gosar och kysser framför allmänheten. Oberörda par som älskar varandra enormt. Här tänkte jag då nämnda några tips på hur du framträder som en lovande partner, hur du glömmer en omöjlig kärlek eller bara försöker framstå som en killmagnet. (Ja, detta är endast tips för tjejer. Ett endaste tips jag har till killar är; hör av er till tjejerna först. Och behandla dem väl).

Är det så att du INTE HAR ETT FÖRHÅLLANDE men ÄR PÅ G med någon, så gäller följande.

Du vill förmodligen framstå som en naturligt behövlig partner, en lovande människa som den killen du gillar ska falla pladask för. Och eftersom du är tjej, ska du aldrig uppträda som om du är mycket framåt i förhållandet, att du vill och är exalterad. Även om du vill så är den perfekta tilldragningskraften att gömma den där ivrigheten under skinnet. Spela som om du ibland är ointresserad, släng lite nonchalant med håret. Visa din sköld så att han kan visa dig respekt. Svara inte för förhastat och snabbt utan dröj med svaret. Ett hårt faktum är att du aldrig ska fråga först, sms:a först eller ringa först. Han är den manliga figuren, den som tar ansvaret att visa intresse genom ett telefonsamtal o s v. Och gör han inte detta, så oroa dig inte. Killar är upptagna och oftast ansvarslösa, de tänker inte lika mycket på oss som vi på dem. Fast gör han den groteska uppföljden att inte ringa eller höra av överhuvudtaget - glöm honom. Vi tjejer är inte värda killar som inväntar oss tjejer. Vi behöver killar som visar sin ödmjukhet i ett sms eller meddelande. 

Behandlar du killen på detta sätt, liksom undvikande och nonchalant - så kan jag garantera att du blir magnettilldragande. Men läs noga och utför noga, för gör du inte rätt så kanske killen hanterar det hela fel. Och tänk ändå inte för mycket. Planera inte för mycket i förväg, endast lite. Så kan det hela komma naturligt i sig.

Så följande punkteringar är:

  • Var nonchalant och håll näsan i vädret. Låt killen hålla sig på knä och bedja.
  • Även om du är ivrig och exalterande och framåt, så dölj detta faktum. Killar blir olyckligtvis äcklade om man sitter och skickar honungssöta sms tjugofyra timmar om dygnet.
  • Låt honom fråga först. Vad det än gäller. Han ställer frågorna, du besvarar. 
  • Bli inte för surmulen om han inte hör av sig - killar är ändå lite ansvarslösa.
  • Hör han inte av sig överhuvudtaget - lämna och glöm honom.
  • Visa lite avundsjuka om han umgås med andra tjejer. Men inte för mycket. Även i detta fall kan killen bli lite äcklad om du beter dig som en ansvarstagande mamma och tabubelägger hans kontakter.
  • Och trots att du är lite hård på ytan, var även mjuk. Krama hans arm och tala om för honom hur fantastisk han är, att du älskar honom. Sedan kan du hårdna till lite och vara nonchalant igen. Glöm dock aldrig att tala om för honom hur mycket du tycker om honom!

 

 

Är det så att du är SINGEL, HOPPLÖST FÖRÄLSKAD och på något vis VILL GLÖMMA DIN KÄRLEK - gäller följande tips:

En hopplös förälskelse är aldrig lycklig att hantera. Vi hoppas, hoppas och får sedan en hel svärm av grubblerier i ansiktet. Ingen besvaring. Ingenting. Och enligt mig, är då denna hopplöshet inte dig värd. Det bästa är då att låta förälskelsen avta, kallna. Och för er som är beredda att dö en hastig död på tågrälsen för kärleken - gör det inte. Livet är så mycket mer värt än en människa som inte besvarar eran hjärtslitande förälskelse.

När man säger att du borde glömma killen, så gör du det oftast inte. Det är som att säga "Tänk absolut inte på en rosa elefant nu!". Vad tänkte du då då? Ljug inte. Jag vet att du tänkte på en rosa elefant!

Sådan är våran hjärna. Vi säger det ena, men gör motsattsen. Det kallas omvänd psykologi. Enligt mig är då detta tips någorlunda fungerande. När du väl tänker på honom, tänk då såhär "Jag får tänka på honom, ja, det får jag. Men jag orkar inte. Han är för jobbig". Försökte du? Och gick det inte? Mata in denna mening varje dag, gärna flera gånger om dagen. Så fort han faller in i dina tankar, så sätter du ned en avgränsning. Han får inte drabba mig av hopplösheten!

Och ser du honom - visa inga tecken på kärlek. För är han en sådan som sällan besvarar, så håller du ytan svalnad. Som de förra tipsen, fungerar även i detta fall att visa en nonchalanthet. 

Vill du dock att han ska bry sig, så försök att ändra ditt humör. Försök honom att reagera, kolla på dig, undra. Som jag brukar säga: "Du är huvudrollen i en spektakel!". Du spelar ett spel. Han ser på. Han kommenterar slutligen oftast. Någon gång kan du försöka spela överlycklig, nästa gång överrumplad och tredje gången tvär och surmulen. Tappa din penna på golvet med flit och låt honom plocka upp den och räcka den till dig. Säg tack och le ett vackert leende, fånga hans ögonglober. För synar du honom riktigt i ögonen, träder du in i hans sfär. Ögonen är porten in till hans själ.

Så följande punkteringar är:

  • Intala för dig själv att du får tänka på honom, men inte orkar. Han är inte värd ditt tankekretslopp. Endast egen-psykologi kan bota.
  • Förtryck tankarna om honom genom att spendera din tid med vänner, familj, på äventyr. Det sägs även att en liten dos choklad (speciellt mörkchoklad) botar kärleksdepressioner och ersätter sorgen med en lycka.
  • Visa inga tydliga och förhastade kärlekslustar. Det kan komma för plötsligt.
  • Behåll nonchalantheten och stoltheten att vara tjej/kvinna.
  • Spela "huvudrollen" i ett spektakel och ändra ditt humör så ofta du kan. Naturligtvis inte varje dag, men åtminstone någon gång för att se reaktionen.
  • Utspela låtsade "oups-jag-tappade-pennan"-incidenter. Du kan även använda dig av annat än en penna; väskan, hårband, anteckningsblock - vad som helst.

 

Kolla honom djupt i ögonen. Kanske lyckas du nila fast fiskkroken i ögongloberna, så att han sedan följer efter dig. För det sägs ju att killarnas ögon är måltavlan.

 

Är det så att du HAR ETT FÖRHÅLLANDE, finns det inte så många tips dock. Försök bara att vara en livlig och godhjärtad partner. Och självklart trogen. För killar gillar inte otrogenhet. Vem gör liksom det?

 

Förövrigt så är kärlek inte alltid lycklig, som själva namnet och beskrivningen anses vara. Kärlek, speciellt i tonåren, kan vara en allvarlig depression samt självmordsanledning. Men när man väl finner den man älskar och trivs med, kan kärleken visa sin vaxglansiga och silkesmjuka fasad. Just den fasaden vill vi alla känna. Dock får man ju inte alltid det man vill ha.

Detta blev, som jag ser, ett låååångt inlägg om psykologi. Hope you enjoyed it! Själv älskar jag att sitta och skriva om sådant här som jag så många gånger studerat i böcker, på internet och i huvudet. Hoppas ni även har fått tips!

 



Publicerat klockan 16:01, den 6 augusti 2011
Har fått 0 kommentarer
Postat i kategorin Psykologi/livsstil